White Queen Peak, 11:e februari 2006. Whitewater Winter Resort, British Columbia, Canada.
Whitewater Ski Hill (1620m) - Silver King Ridge (~2000m) - White Queen Peak (~2180m) - 5 Mile Basin (~1760m)
Årets sista skiddag. Karin vilar helt och Niklas och Dave ger sig ut på äventyr. White Queen Peak är lätt att nå från
Whitewater och vi kommer snart fram till en liten ås som vi följer för att hitta ett bra insteg. Vi har tur och träffar på en härlig
ränna som ligger orörd och väntar på oss. Dave ger sig in i hanget med full fart. Niklas kommer efter med trötta ben, svängarna är inte
lika graciösa. Vi rundar den nedre delen av åsen så att vi kommer in i 5-mile Basin. Sedan går vi upp mot Whitewater och avslutar med
pisten vid Silver King. Nu är säsongen slut, en säsong som började i augusti och som visar sig ska fortsätta några veckor till hemma
i Stockholm. Dock blir det bara längdåkning hemmavid. Pengarna är slut nu...
5 Mile Basin, 10:e februari 2006. Whitewater Winter Resort, British Columbia, Canada.
Whitewater Ski Hill (1620m) - Silver King Ridge (~2000m) - 5 Mile Basin Ridge (~2200m) - 5 Mile Basin (~1760m)
Slutet av denna skidodyssé är inte långt bort och Karin och Niklas är trötta i ben och kroppar. Karin är så trött att hon bestämmer
sig för att ta en vända i längdspåret i stället. Niklas och Dave är fortfarande skidhungriga (Dave tröttnar aldrig!) och ger sig ut på bakgården
till Whitewater Ski Field. 5-mile Basin ligger under en lång ås där man kan välja linje och svårighetsgrad helt efter behag. Terrängen
är otroligt varierande och rolig. Vi bestämmer oss för att gå så långt bort man kan och sedan droppa ner tillbaks i 5-mile Basin. Vi
är först på plats och snön är precis lika puderlätt och precis lika orörd som den har haft för vana de senaste veckorna. Åket är skitbra!
På vägen tillbaks tar vi en sväng via Ymir West Bowl i något vindpackad snö och träffar Karin på Fresh Tracks Café.
Ripple Ridge, 9:e februari 2006. Kootenay pass, British Columbia, Canada.
Kootenay Pass (1774m) - Ripple Ridge (2100m) - Twin Lakes (1700m) - Wetern Ripple Ridge (1950m) - Kootenay Pass (1774m)
Mer snö har fallit över Canadian Rockies och denna ganska mulna och "tråkiga" dag gör vi om till en fantastisk puderdag i skogen
i Kootenay Pass. I Dave's minst sagt skraltiga Nissan micra kör vi upp från Nelson till passet. Bilen har precis tappat hela
avgassystemet och vi försöker överrösta oljudet med lite ABBA på högsta volym på kassetbandspelaren. Det går sådär...
Uppe i passet parkerar vi och sätter på hudarna. Turen går först längs en skogsväg och sedan tar vi oss snabbt upp på Ripple Ridge.
Åkningen är helt fantastisk. Snön är canadamjuk under skidorna, granarna står lagom glest och det är ordentligt brant. Dessutom är det
så där mystiskt tyst i skogen, som det bara blir när molnen ligger lågt och snön sjup. Vi kommer ner till Twin Lakes och ger oss direkt
upp på åsen mittemot Ripple Ridge. När vi är nästan uppe på krönet gräver vi en skön snösoffa och njuter av köttbullemackor och
kanelbullar (till Daves stora förtjusning!). Åk nummer två - tillbaks till Twin Lakes - är minst lika bra som det första. Ganska
trötta stakar vi ut längs med bäcken tillbaks till Kootney Pass. Fast egentligen vill vi bara åka mer, och mer, och mer.
Ymir West Bowl, 8:e februari 2006. Whitewater Winter Resort, British Columbia, Canada.
Whitewater Ski Hill (1620m) - Silver King Ridge (~2000m) - Ymir West Bowl (~2150m)
En märklig sak med Nelson är att fler områden runt omkring bär namn efter den nordiska mytologin. Valhalla provincial park är
ett exempel och hemmaberget i Whitewater Ski hill bär namnet Ymir Peak. Vår första tur i området blir just till Ymir Bowl under den
mäktiga toppen. Turen är ganska enkel och vi påbörjar den på eftermiddagen efter en förmiddag bland alla Whitewaters hemligheter
(som Dave med glädje visar oss). Lunch åt vi på "Fresh Tracks Cafe" den fantastiska restaurangen i Whitewater Ski Field. Caféet man
har gett ut en kokbok med sina bästa recept. En bok som vi var tvungna att köpa. Det har snöat mycket och alla träd har kroknat under
tyngden. Själva åket är inte super, det är packad pudersnö varvat med lite enklare åkning och vi kör fast ett par gånger. Snön är
dock kall så det kan bli riktigt bra framöver.
Road Trip Canada, 22:a januari - 12:e februari 2006. British Columbia, Canada.
Vi träffade inte bara trevliga Nyazeeländare i BR, utan även två supersnälla Canadensare Lu och Dave. Detta passade ju perfekt
eftersom vi, på vägen hem till Sverige, tänkt göra en roadtrip genom the Rockies och känna lite på det candensiska pudret. Lu bor i
Fernie och det blir vår första anhalt. Här ansluter också Fredrik (lillebror) med kompisar Shervin och Freppa. Tillsammans får vi
uppleva "the powder of our lives" när det snöar nästan oavbrutet i en vecka. Shervin har vaket läst in sig på ett litet område som
heter Castle Hill där vi åker ospårad bästa puder i en hel vecka. Några magiska dagar i Fernie hinner vi också med. När grabbar
åkt hem lånar Karin och Niklas Lu's gamla "White trash" och kör via hennes föräldrar i Canmore för att åka i Banff (Sunshine), Lake
Louise och Kicking Horse. Bäst är Kicking Horse med otrolig terräng och medan Lake Louise hade massor av puder! På vägen hem från
Kicking Horse stannar vi vid varma källor och tar ett spa mitt ute i vildmarken. Tillsammans med några gräsrökande Canadicker njuter
vi av kombinationen kyla och hett vatten. Efter dessa två veckor har vi en vecka kvar att spendera hos Dave i Nelson.
Nu ändrar skidåkandet lite karaktär och tillsammans med Dave utforskar vi Whitewater ski field med omnejd (läs ovan). Även här är
snön så bra som man bara vågat drömma om. Men vi anser att vi förtjänat detta med tanke på snöförhållandena i Nya Zeeland. Efter tre
veckor i Canadadian Rockies är pudertarmen lugnad ett bra tag framöver (och plånboken ganska tom...)!
Mt. Ruapehu, 18:e oktober 2005. Ruapehu, Taupo, Nya Zeeland.
West T-bar Bergstation (2300m) - Mt. Paretetaitonga (2751m) - Crater Lake (2540m) - Dome Shelter (2672) - Iwikau Village (1600m)
Nya Zeeland är ett ganska märkligt land. Trots att säsongen är den sämsta på 50 år kan man åka skidor i mitten av oktober. Och detta
på ett av tre berg på hela norra ön! Mt. Ruapehu är en enorm vulkan som huserar två skidområden. På grund av de relativt frekventa
utbrotten går de inte hela vägen upp till toppen så en given tur är ju att ta sig hela vägen upp. Eftersom berget är nästan ensamt på
hela ön samlar det också på sig massor av moln. Skidåkningen här är ganska känd för just moln och dålig sikt.
Detta är något vi får uppleva tre gånger innan vi äntligen prickar in en perfekt dag. Martin har ledsnat på vädret och stannar i
Taupo. Karin och Niklas tar Percy till Whakapapa och sedan liften upp till Far West T-bar. Härifrån ser man kusten i öster och väster.
Man ser också de två andra vulkanerna på ön, Mt. Ngauruhoe (Mt. Doom) och Mt. Taranaki, som två sockertoppar. Utsikten bedövar!
Marschen upp till kratern på Mt. Ruapehu är enkel och tar bara ca 50 minuter. Vi ger oss upp på Mt. Paretetaitonga NV om kratern
och får sedan vårt livs mest spektakulära åk rakt ner i kratersjön! Man ser hur sjön ryker av det varma vattnet och bilden är nästan
surrealistisk. När vi vänder tillbaks väller de berömda molnen in över kraterplatån och vi får naviger i dimma förbi Dome Shelter.
Strax kommer vi dock ner under molntäcket och åker i fin vårsnö tillbaks till skidområdet och bilen. I byn är det återigen soligt!
Frågan är om vi någonsin kommer få uppleva något liknande igen...
Otira Slide, 11:e september 2005. Arthurs Pass, Cantebury, Nya Zeeland.
Road 73 vid Otira River (990m) - Otira River (~1300m) - Goldney Ridge (~1800m)
Det har nu gått fyre veckor sen senaste snöfallet och det är allmänt accepterat att säsongen börjar lida mot sitt slut. Vi har haft
otrolig åkning i fin vårsnö de senaste veckorna, men emellanåt har det också blivit en hel del bouldering i Castle Hill. Det är på tok
för varmt för att kalla årstiden för vinter.
Dagens tur är en rejär rundtur upp i Arthur's Pass. Vi (Karin, Niklas, Martin och Stebben) sätter oss i Percy (vår bil) klockan sex
på morgonen och vid sju knäpper vi skidorna på ryggsäcken och börjar gå in längs Otira River. På grund av det dåliga snöläget måste
vi gå de första kilometrarna av denna tur. Solens första strålar lyser över topparna och det är fantastiskt vackert i den helt
orörda dalen. Efter några timmar kommer upp till snön och spänner på pjäxor och skidor och viker nu västerut uppför magnifika
lavinkäglor som nästan pressats ihop till is. Ovanför ligger glaciärliknande formationer som lyser blått i solen. Snön börjar mjukna
under våra skidor och när vi trötta når kammen Goldney Ridge har det smält såpass att vi har perfekt "firn" att glida ner på. Med
tanke på den långa anmarschen är åket kanske lite kort, men å andra sidan otroligt bra. Åket ner går i ett stort "S" och snön är
bara sådär magisk som den kan vara en varm vårdag. När vi kommer ner till snögränsen sätter vi oss på en stor sten och äter lunch.
Niklas har släpat med varsin öl, som sällan varit mer välförtjänt. Vägen ner längs stigen blir varm och vi svalkar oss i varje bäck
vi hittar. Detta blir en perfekt avslutning på vår vistelse i BR. En vistelse som lovar ett snart återseende. Vi bara måste återvända
hit.
Yukon Bowl, 20:e augusti 2005. Craigieburn Range, Cantebury, Nya Zeeland.
Broken River SC (1350m) - Sunny Peak (1820m) - Namnlös Topp (1884m) - Broken River SC (1350m)
Niklas har fått blodad tand och lyckas övertala Martin att hänga med in i Yukon. Vi beger oss lite längre bort mot vad vi gick i
går och hamnar på kammen som leder rakt upp mot Mt. Wall (1874m). Efter en kort lunchpaus - utan Keor som tigger mat - åker vi in i
Yukon. Snön är, precis som igår, helt fantastisk och vi njuter hela vägen ner. Även idag nöjer vi oss med en vända, och tar samma väg
tillbaks - via finger chutes. Det är riktigt spektakulärt att åka mellan vertikala bergväggar där det bara är 3-4 meter brett. I
eftermiddagssolen styr vi ner mot Palmer Lodge i Broken River.
Yukon Bowl, 19:e augusti 2005. Craigieburn Range, Cantebury, Nya Zeeland.
Broken River SC (1350m) - Sunny Peak (1820m) - Namnlös Topp (1884m) - Broken River SC (1350m)
Vi har nu varit i BR i två veckor och upplevt ett klassigt dump med 40 cm nysnö. Detta är paradiset på jorden just nu. Vi blir
mer och mer övertygade om att vi inte kunde ha hamnat på ett bättre ställe. Turen till Mt. Cheeseman i förrgår gav mersmak och idag
ger sig Karin och Niklas ut för att utforska BR:s bakgård. Yukon Bowl är en fantastisk bowl med optimal lutning och hangriktning (ca
350 fallhöjsmetrar). Här på södra halvklotet är ju sydhang de bästa (eftersom solen står i norr mitt på dagen!) och BR:s egen
"snowmachine", vinden, har gjort sitt de senaste dagarna. Anmarsen är minimal, det tar ca 30 min. Åket är fantastisk och snön helt
orörd. Skålen inbjuder till fler vändor, men vi styr tillbaks till BR via "finger chutes" som är mycket spektakulära och ganska
smala på sina ställen. En mycket fin och enkel tur.
Mt. Cheeseman, 17:e augusti 2005. Craigieburn Range, Cantebury, Nya Zeeland.
Broken River SC (1350m) - Sunny Peak (1820m) - Namnlös Topp (1884m) - Mt. Cockayne (1874m) - Mt Cheeseman Ski Field (1550m)
Det är dags för Karin och Niklas att spänna hudar under skidorna och ge sig ut på skidtur för första gången. Efter nästan två
veckor i BR vill vi se oss omkring lite och lära känna bergen runtomkring. Dagens tur går längs med Craigieburn Range från BR till
grannområdet Mt.Cheeseman. Vid toppen av Main Tow börjar vi att gå västerut. Det är ganska lättgånget och ingen stigning att tala om
men omgivningarna är mycket spektakulära och vi kämpar på bakom Martin som håller ett klart högre tempo. Men vi kämpar på och det
tar inte så lång tid för oss att komma till Mt. Cockayne där vi kan dra av hudarna och åka ner mot Mt. Cheeseman Ski Field. Väl där
tar vi lunchpaus och spelar en runda pingis vid ett bord som står i restaurangen/värmestugan. Mt. Cheeseman visar sig ha världens
långsammaste släplift, som vi tar ett par extra rundor i. Så småningom vänder vi tillbaks och efter ett mindre bra vägval (som vi
lyckas lirka oss förbi - här blev Karin rejält skärrad) kommer vi "hem" till BR och White Star. En inte särskilt lönande, men
ändock spännande tur. Men framför allt, nu är vi igång!
Broken River SC, 5:e augusti - 22:a september 2005. Craigieburn Range, Cantebury, Nya Zeeland.
Det finns platser som bara blir rätt. Platser som etsar sig fast i själen och på näthinnan som en plats man längtar tillbaks till.
En plats som man önskar att man vore en större del av än vad man faktiskt har möjlighet att vara. Vårat smultronställe här på jorden heter Broken River Ski Club.
När vi satte oss på planet mot Nya Zeeland visste vi inte riktigt vad vi kunde förvänta oss i skidåkningsväg. Det enda vi var
säkra på var att vi skulle åka skidor och att vi var på väg till ett så kallat "Club Field" vid namn Broken River. Tack vare ett tips
av Niklas kollega (Ingo) i St.Anton och snabbt mailsvar från Club manager Pete bokade säsongkort och säsongboende i förväg på denna
plats. Tre förväntasfulla skidåkare (Karin, Niklas och Martin) sitter i en Honda Civic vid namn Percy, som kämpar sig upp mot Craigieburn
Range, ibland på ettan. I takt med att bergskammen kommer närmare stiger skidsuget och när vi hämtar ut säsongskortet, liftselar och
nutkracker i Springfield kan vi knappt bärga oss.
Något är dock inte helt rätt, snön. 2005 blev den sämsta säsongen i BRSC:s historia
och alla medlemmar gick runt och mindes tillbaka till föregående "epic years". Visst ska vi inte sticka under stol med att mer snö
hade varit skoj. Men BR gav oss trots den en känsla av skidåkning precis som den ska vara. Bra och varierande terräng, snabba liftar,
inga köer, ingen pistmaskin (ok, de har en till barnbacken) och framför allt en fantastisk atmosfär. Här delar man med sig av sin
erfarenhet om bästa åken, här gläds man åt att någon annan hittat orört puder runt knuten och här umgås man och åker skidor utan krav.
Framför allt, här skiter man i vem du är och var du kommer ifrån - alla är välkomna. Skidglädjen är total och genuin.
Man kan dock inte räkna med någon skiåkarlyx a la alperna med snabba sittliftar och breda autobahns. Här åker man lift med hjälp av
klättersele och nutckracker. Själva liften är en elmotor (eller traktormotor i vissa fall), två hjul och ett långt rep. Det är bara
att lära sig hur man hoppar på liften utan att klämma händerna eller få enorma blåmärken. När du är uppe delar du de enorma hangen med
kanske 20 andra dagsgäster. Ett snöfall ger ospårad snö i en vecka, det är bara på helgerna som de säljer 200-300 dagskort och det
blir "trångt" på berget. På denna plats ska vi nu vara i sex veckor och lära känna det läckraste skidområdet som vi hittils har upplevt.
Och framför allt ta del av den oslagbara atmosfären mellan gästvänliga och ödmjuka människor som älskar att åka skidor.
