Sönner tväråklumpen, 4:e maj 2008. Storulvån, Jämtland, Sverige.
Storulvån fjällstation (730m) - Sönner tvärån (900m) - Sönner tväråklumpen (1409m) - Sönner tvärån (1020m) - Turisttoppen (1370) -
Storulvån fjällstation (730m)
Efter en dag på Storulvåns fjällstation med strilande regn utanför tar vi oss an säsongens sista skidtur. Vädret är klart bättre
idag, men det är fortfarande varmt (runt 10 plusgrader). Vi tar vägen runt Lill Getryggen för att komma till Sönner tvärån. Därifrån går
vi mot den markanta sadeln mellan tväråklumparna. Över sadeln väller fantastiska föhnliknande moln in som upplöses i tomma intet på
vår sida av sadeln, föhneffekten ger också upphov till stark motvind just här. Det är först när vi kliver in i dessa moln som vi
motvilligt lämnar den varma vårsolen. Vi vill närma oss toppen rakt från norr, men hamnar tyvärr lite för långt ut i de branta
osthanget under toppen på grund av ett tidigare lagt spår som vi följer en bit. Det är dock inte svårt att navigera, trots dimman
går vi rakt på toppröset. Vägen ner tar vi det enorma osthanget. Till en början ser man inte ett skvatt och det är lite nervöst i
den otroligt blöta snön. Snart kommer vi dock ur molnen och kan surfa ner på våra breda skidor. En superåk som avslutas med en
lunchpaus i vårsolen vid Sönner tvärån. Vägen tillbaks går över Turisttoppen och årets sista åk nedför personalbacken. Mycket nöjda
med helgen sätter vi oss på terassen med varsin öl. Vid tre går sen bussen tillbaks till Enafors. Årets sista gäster vinkas adjö av
personalen i Storulvån.
Getryggen, 2:a maj 2008. Storulvån, Jämtland, Sverige.
Storulvån fjällstation (730m) - Lill Getryggen (1170m) - Turisttoppen (1370m) - Getryggen (1382m)
Skidsäsongen avslutas på valborg med en långhelg i Storulvån. På självaste Valborgsmässoafton sätter vi oss på nattåget till
Enafors och på första maj kör vi två korta vändor i personalbacken. Riktigt fin snö, men ganska blött. Vädret för helgen utlovar
låga moln och en del regn, dessutom väldigt varmt - upp till +10 grader! Dagens tur börjar med att vi går upp i hanget mot Lill
Getryggen för att sedan vika västerut mot Turisttoppen. Strax under Turisttoppen går vi in i den mjölkvita dimman som omger alla
berg idag. Vi lyckas navigera upp på topplatån som dock är ganska stor. Med hjälp av kompassen håller vi västlig kurs, men när Niklas
lyckas vända om 180 grader (!) upptäcker vi att hans kompass inte är helt funkis. Vi tar fram Karins kompass som funkar bättre och
lyckas efter en hel del nervösa kliv komma upp till det som tror är toppen av Getryggen. Det bästa att navigera efter är faktiskt den
markanta kanten på norrsidan som (om man trampar snett) dock leder rakt ner i Sönner tvärån 300 meter längre ner. Från toppen
fortsätter vi att följa kompassen mot fjällstationen. När vi så äntligen kommer under molntäcket får vi superfin åkning på mjuka och
blöta sydosthang. En nyttig träning i orientering på kalfjället!
Nagervarri, 28:e mars 2008. Torneträsk, Norrbotten, Sverige.
E10 parkeringsficka (400m) - Naggervárri (1021m)
Ganska trötta efter en lång vecka med många turer känner vi för att ta det lite gemytligt sista dagen. Efter att ha snackat med
fjällföraren hoppar vi på en guidad tur från Abisko turiststation. Han planerade nämligen att gå upp på Nagervárri, en liten hemlighet
i Abiskofjällen, som inte finns med på fjällkartan. Halvvägs till Kiruna (mellan Torneträsk och Bergfors) parkerar vi bilen på en
parkeringficka på E10 och hudar på. Med i sällskapet är två snowboardare som går med snöskor. Turen går över järnvägen genom
björkskogen och det börjar gå uppför nästan omedelbart. Snön i björkskogen lovar gott, men längre upp är det hårt vindpackat och ganska
usla snöförhållanden. Snowboardarna hänger med bra i tempot och får sig dessutom lite lavinkunskap tillgodo av den utmärkta guiden (som
vi tyvärr glömt namnet på).Strax innan toppen tar vi lunch, som också idag blir ganska kort. Sedan gäller det att ta sig ner efter
bästa förmåga i den hårda snön. Men nere i björkskogen blir det jättebra och vi släpper ur oss ett och annat tjut sista svängarna ner
mot järnvägen. När vi kommer tillbaks till turiststationen blir det dusch och fika innan vi sätter oss på tåget tillbaks till Stockholm.
"Helikopterknölen", 27:e mars 2008. Bjökliden, Norrbotten, Sverige.
Björkliden (420m) - Kittelliften (930m) - Gohpascorru (1304m) - Gohpasjohka (~990m) - "Helikopterknölen" (1190m) - Abisko turiststation (350m)
Det vackra vintervädret fortsätter. Denna tur börjar på samma sätt som Gohpascorru, från Kittelliftens bergstation via Gohpascorru.
Därefter får vi ett åk i flack terräng ner mot Gohpasjohka. I hopp om att solen ska värma lite tar vi lunch här, men den blir kort.
Det är svårt att hålla värmen i den stränga kylan. Vi går vidare upp i en härligt orörd fjällnatur och kommer utan större besvär upp
på den, på kartan, icke namngivna toppen rakt väster om Sloahtta. Här hudar vi av och åker mot sydost in i Gorsavaggi. Här
finns massor av fina linjer att välja bland och snön är bitvis riktigt bra. När vi nöjda sladdar in på det plogade längdspåret ser vi
hur en helikopter landar uppe på vår topp, vi döper därför toppen till Helikopterknölen. Riktigt nöjda med att ha lagt två feta spår
framför dem stakar vi oss ut till Abisko turiststation. Ölen i baren smakar extra gott en sån här dag!
Vassecohkka, 26:e mars 2008. Vassijaure, Norrbotten, Sverige.
Vassijaure (517m) - Vassecohkka Nordtoppen(1361m)
När Gurra hoppat på tåget tillbaks till Stockholm siktar Karin och Niklas in sig på den klassiska toppen "Vassi" (Vassitjåkka). Vi kliver av tåget
vid Vassijaure station och hudar på på sjön. Vägen upp är enkel, men lite brant på sina ställen och kräver bra vägval. Vi väljer den
nästan barblåsta ryggen något söderut för att inte gå upp mitt i ideallinjen. Ovanför det branta osthanget flackar det ut och i
böljande terräng tar vi oss upp på toppen. Här väntar en fantastisk utsikt över de norska bergen och det klassiska berget
Rombaksstötta. En del av fjorden som leder mot Narvik ser man också. Dock är det dimma och dålig sikt på väg in och vi vänder snabbt nerår
för att undvika flatljus. Åkningen är delvis väldigt bra, men mest vindpackad snö. Osthanget bjuder på riktigt fin snö. Halvägs ner
ser vi två grupper som dels går mitt i ideallinjen och dels måste vända mitt i hanget p.g.a. den dåliga sikten. Nöjda med att ha
kommit upp glider vi tillbaks till stationen och inväntar tåget tillbaks till Abisko.
Sloahtta och Nuolja, 24:e mars 2008. Abisko, Norrbotten, Sverige.
Abisko linbana (400m) - Sloahtta (1186m) - Abisko linbana (900m) - Nuolja (1164) - Abisko linbana (400m)
Efter en dag i Riksgränsen och åkning på det obligatoriska Nordalsfjäll (Gattercokka) tar vi oss an hemmabergen i Abisko. Gurra kör
för dagen på turskidor. Från dalstationen på Abisko linbana går vi genom björkskogen bort mot offpistrepan "Långsvängen". Här kryssar
vi upp mot en markant sten mitt i hanget där vi tar paus. Sen bär det vidare uppför i allt flackare terräng. Sista biten mot toppen
känns som att den aldrig ska ta slut. När vi börjat misströsta siktar vi toppröset på Slåttatjåkka och nöjda kommer vi upp på den otroligt flacka
toppen. Sedan blir det enkel åkning ner till linbanans bergstation där lunchen intas på Caféet. Efter lunch hudar vi på igen och går
de 250 höjdmetrarna upp till Nuoljas (Njulla) topp och har således två toppar denna dag. Gurra tar sista liften ner medan Karin och Niklas ger
sig ut i Harbranten, som inte bjuder på supersnö, men i alla fall utmanande och spännande åkning.
Gohpascorru, 22:a mars 2008. Björkliden, Norrbotten, Sverige.
Björkliden (420m) - Kittelliften (930m) - Gohpascorru (1304m)
Andra året i Abisko bjuder på strålande vinterväder, men det är kallt. Som värst har vi -15 grader och marssolen i Abisko värmer ju inte
jättemycket. I år är lillebror Gurra med på turerna vilket är väldigt roligt. Den första turen går upp på klassiska 1313 i Björkliden
(Kåppastjårro på svenska eller Gohpascorru på samiska). Vi köper förmiddagskort och åker av oss lite i Björkliden för att invänta några värmande solstrålar.
På toppen av Kittelliften hudar vi på vid kl 11 och går upp mot den lilla sjön mellan toppen och liften. Det är väldigt lättgånget,
men vi får spåra själva hela vägen. Strax når vi toppen men kylan får oss att snabbt huda av och ta oss nedåt. Nedfarten bjuder på
flack, lätt åkning och stråland fin pudersnö. Vi tar vägen ner genom Gohpasvaggi och ansluter snart till Björklidens pistsystem igen.
Där väntar värmestugan och varsin varm choklad.
St.Anton, 21:a-26:e januari 2008. St.Anton, Arlberg, Österrike.
Valluga West (2809m), Nördl. Trittkopf (2581m), Maroiköpfe (2522m), Rendlscharte (2551m), Peischelkopf (2412m)
När Staffan dragit tillbaks till München kommer dumpet. Niklas har en klassisk Rendltag med snöstorm och magiskt puder. Därefter
börjar det som måste vara den bästa vecka in St.Anton någonsin för min del. Träffar Klaus och hans australiensiske vän
Ian på STANTON bar. Vi tre åker sen tillsammans hela vecka och betar av alla klassiker kring St.Anton i ospårat 40 cm nyfallen
superlätt puder. Skidguden var verkligen med oss denna veckan. Alla åk har endast enklare uppstigning med skidorna på ryggen och
åkningen är magisk. Rossfall, Hinterer Rendl, Knödelkopf, Maroi-Langen, Kühtähli, Valluga West, Antenne, Rendscharte och Peischlkopf.
Med lugnad skidtarm tar Niklas sig an det nya jobbet i Stockholm!
Rautejoch, 20:e januari 2008. St.Anton, Arlberg, Österrike.
St.Anton (1304m) - Rossfallalm (1782m) - Darmstätter Hütte (2384m) - Rautejoch (2752m) - Ischgl(1350m)
Säsongen börjar en aning senare än vanligt på grund av en jul- och nyårsresa till värmen i Thailand. Efter två veckors seglats
bland paradiöar och en massa snorklande känns det lite underligt (men gôtt!!!) att ställa sig på skidorna igen. Niklas har lyckats
pricka in säsongens bästa vecka i St.Anton, precis mellan examen från Chalmers och starten på det nya jobbet på
HotSwap. Staffan ansluter från München och förutom de klassiska Langen och Stuben north face
bestämmer vi oss för att göra turen St.Anton - Ischgl.
Vi hänger på låset på Rendlbahn och tar oss vidare med Riffelbahn 1 till dagens första åk - Rossfall. Ett klassiskt hang på Rendl som
dock inte visar upp sin bästa sida idag (med det ska bli värre...). Väl nere vid Rossfallalm hudar vi på och följer vägen upp mot
kraftverksdammen i Moostal. Strax får vi sällskap av ett tjeckiskt par som hjälper oss med spårarbetet hela vägen upp till
Darmstätter Hütte. Här är det dags för lunch och vi sätter oss i solen, som dock snart försvinner bakom alpkammen. Det tjeckiska paret
ska övernatta i hüttan så vi får fortsätta på egen hand längre in i dalen. Snön är mycket märklig, ibland skare och ibland puder, mycket
svårt att gå i är det i alla fall. Sista 50 höjdmetrarna upp mot Rautejoch måste vi ta av skidorna och försöker hitta enklaste vägen
upp. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. Dels är det brant och dels ligger det 1 m schwimmschnee som har 0 bärighet. Vi krypar
fram i snön och är nästan på väg att ge upp när vi lyckas komma upp på kammen. Där väntar en magisk utsikt över Madleintal som ligger
helt orörd framför oss. Efter en ordentlig lunchpaus i solen beger vi oss ut för de fantastiska hangen. Och visst, det är vackert och det
är orört. Men snön är riktigt riktigt dålig. Uppblött skare varvat med fläckar av vindpackad pudersnö. Det blir inte många svängar mellan
varje stopp och det är nästan tur att vi är ensamma med tanke på åktekniken. Men omgivningarna och turens beskaffenhet kompenserar mer än
väl för den dåliga snön. Något överväldigade träffar vi almvägen ner mot Ischgl och det är riktigt varmt när vi kommer ner. Klockan
har blivit för mycket och benen för trötta för att vi ska ta liften via Kappl tillbaks till St.Anton. Som tur är kommer det en postbus
som på beställning och vi tar den till Landeck och sedan tåget tillbaks till St.Anton. Den här turen kommer vi att göra om. Ett superbra
firnhang om man börjar tidigt. Det ska dock nämnas att Madleintal delvis ligger i mycket utsatt lavinterräng. Grundlig vetskap om
aktuella lavinförhållande är en nödvändighet. Årets tveklöst bästa tur!
