Sönner Tväråklumpen, 2:a maj 2009. Storulvån, Jämtland, Sverige.
Storulvån fjällstation(730m) - Sönner Tvärån (950m) - Sönner Tväråklumpen (1409m)
Dag två är vi uppe tidigt på fjället då det hotar regn och dåligt väder på eftermiddagen. Det blir en favorit i repris från förra året.
Då såg vi ju ingenting på toppen och övre halvan av branten var helt mjölkvit. Idag är det bättre och även om det mulnar på lite under
förmiddagen så blir turen strålande. När vi står på toppen blickar vi ut för det fantastiska osthanget som bjuder på 400 fallhöjdsmeter
rakt i fallinjen och det finns fortfarande orörda linjer kvar. Snön är återigen slaskblöt, men det är kul att surfa ner mellan de barsmälta
fjällfläckarna. Nere i grytan söker vi skydd av den tilltagande vinden och intar lunchen. Därefter glider vi tillbaks till Storulvån. Det
blir inga fler turer denna helg, vi känner oss väldigt nöjda med utdelningen och tar en vilodag på söndagen med lite turistande i
Östersund och Frösön. Årets säsong börjar lida mot sitt slut - det har varit en fantastisk vinter som bjudit på inte mindre än 14 toppturer
och drygt 20 skiddagar. Återstår att se om det blir ytterligare några skiddagar i midnattssolen...
Storsnasen, 1:a maj 2009. Handöl, Jämtland, Sverige.
Vägen vid Norder Tvärån (710m) - Storsnasen (1463m)
Andra året i Storulvån bjuder oss på kalasväder, något som vi förtjänat efter förra årets misär. När vi anländer till fjällstationen
gassar solen och det är underbart vårväder i luften. Vi byter snabbt om och lyckas få lift med transferbussen en bit tillbaks mot Handöl.
Vi tackar för vänligheten på Wänseth Buss! Där vägen går över Norder Tvärån hoppar vi av och får en betydligt kortare anmarsch framför oss,
än som varit fallet om vi gått från Storulvån. Värmen gör dagen till ett utmärkt tillfälle att börja jobba upp T-shirtbrännan. Det är
lätt och behagligt att gå, vi tar en kort lunchpaus mellan Storsnasen och Lillsnasen och tar oss sedan upp mot toppen av Storsnasen. De
sista 150 höjdmetrarna är det barblåst och vi sätter skidorna på ryggen. Stundom håller vi på att blåsa bort i den mycket kraftiga vinden som
pressas över toppryggen. Bakom toppröset är det dock lä, så vi hinner byta några ord med ett äldre norskt par som tagit sig upp på turskidor.
De får en kul resa nedför. Vi hudar av och kastar oss ut i Handölravinen. Rakt öster om toppen breder ett magnifikt snöfält ut sig och det
visar sig vara sparsamt trafikerat dessutom. I stora svängar susar vi ner mot vägen, snön är härligt vårslaskig och utsikten magnifik.
I de nedre delarna av hanget börjar vi traversera tillbaks mot Storulvån och vi behöver faktiskt bara ta av skidorna två gånger innan vi kan
glida ner mot fjällstationen och en välförtjänt öl. En fantastisk dag!
Gaercecorru, 11:e april 2009. Låktatjåkka, Norrbotten, Sverige.
Låktatjåkka fjällstation (1220m) - Gaercecorru (1419m)
Det här är den femte dagen i rad som vi går på tur och kropparna börjar kännas ganska möra. Idag går Karin och Niklas på egen hand för att
utforska Gaercecorru (Kårketjårro) från det lätta hållet. Vi tar bandvagnen upp till Låktatjåkka fjällstation och tar sikte på Goublavaggi.
En bit in i dalen viker vi av västerut och börjar dagens enda stigning. Som vanilgt går vi lite för rakt på och lyckas krångla oss upp på
toppen 1391 innan vi når fram till rätt topp på 1419. Det tar oss ca en och en halv timme. Vädret för dagen bjuder på växlande molninghet per
definition. Ibland befinner vi oss i strålande solsken för att nästa stund ha helt mjölkvitt runt omkring oss. I en sollucka passar vi
på att glida ner mot åket som går rakt ner mot Ekosjön. Det är en jämn fin brant som bjuder på en sån där vårslask som man tenderar att
fastna lite i. Trots detta blir åket superfint och när vi stakat över sjön får vi ytterligare 100 fallhöjdsmetrar innan vi sätter på de
sjöblöta hudarna på skidorna och går tillbaks upp till fjällstationen. Här blir det kort, men nödvändig, matpaus med obligatoriska våfflor.
Sen blir det 9km stakning tillbaks till Björkliden. Det går stundom trögt i klistersnön, men våfflorna håller humöret uppe och i Björkliden
kan vi njuta av riktig vårvärme och årets första glass! Härligt!
Aidarascohkka, 10:e april 2009. Narvik, Nordland, Norge.
Fagernesfjellet (1007m) - Aidarascohkka (1272m)
Med gårdagens tur i benen (och huvudet) åker vi idag till Narvik för att testa skidområdet där. Det är kanske inte världens mest imponerande
liftsystem, men terrängen är fin och omgivningarna otroliga. I de översta backarna känns det som att man åker rakt ner i ofotfjorden. En
mäktig känsla. Några tappra själar sätter skidorna på ryggen och traskar upp till Tredjetoppen (Aidarascohkka). Det är en enkel tur med
270 fallhöjsmeter och det tar oss ca 45 minuter till toppen från Fargernesfjellet. Här uppe är utsikten vidunderlig och fantastisk -
trots det envist låga molntäcket. Vägen ner bjuder på ett helt makalöst åk - Mörkholla. Vi glider ner mot passet mellan andra- och
tredjetoppen och letar upp den plats där det inte finns någon hängdriva. Nu väntar 1100 fallhöjsmeter mer eller minder rakt i åklinjen.
Den första biten är riktigt brant, och åket forsätter i böljande terräng som bitvis är fortsatt riktigt brant. Snön är inte av toppklass
men överst är det i alla fall hårt och greppigt. Längre ner blir det tugnt och lätt att hugga fast. När vi kommer ner till kraftledningen
följer vi den ner genom skogen och hittar så småningom ett spår i skogen som leder tillbaks till liftsystemet. Ett åk som slår många av
favoriterna i alperna - tänk om man hade haft puder...
Sildviktinden, 9:e april 2009. Katterat, Nordland, Norge.
Katterat tågstation (373m) - Langryggen (~800m) - Sildviktinden (1360m)
Oj vilken lärorik tur detta skulle komma att bli. Och vilket häftigt landskap det är i det norska fjordlandskapet. Tänk att man kan
åka skidor med havsutsikt och alpliknande bergsmassiv i kulissen. Nio kompanjoner (utan ringbärare) sätter iväg från Katterat station
för att ta sig upp på Sildviktinden. Dagen är mulen, men det blåser inte mycket och turen blir därför ganska angenäm vädermässigt. Snart
inser vi att sällskapet är lite för stort, när dragspelseffekten gör sig gällande och folk sprids ut lite längs leden. Vi följer materialvägen
en bit in i Sördalen, för att sedan vika av mot sydost och ta sikte på Langryggen. Här uppe tar vi ett alldeles för rakt vägval och hamnar
i terräng som går lite upp och ner, vilket tär en del på krafterna. När vi äntligen närmar oss ryggen som leder upp mot toppen inser vi
att det är ont om tid (vi måste nämligen ta eftermiddagståget tillbaks till Abisko). Det hela slutar med att endast fem personer gör
en attack på toppen. Vi sätter av i ett rasande tempo för att hinna med och sista 150 höjdmetrarna mot toppen går vansinnigt fort. Helt
slutkörda vänder vi på topplatån och kastar en kort blick ut över de fantastiska vidderna med fjäll och fjordar. Sen bär det av utför
i bästa kartongsnö och skråar/stakar oss sedan tillbaks den långa vägen till stationen. Åtta minuter innan tåget ska gå (15.00) kommer vi ner på
perrongen, då möts vi av en norsk röst i hötalarsystemet som vänligt informerar oss om att tåget är inställt. Snopet. Helt slutkörda får vi
nu vänta på nästa tåg - det går kl åtta... Men några norska vänner, som bor i stationshuset, räddar eftermiddagen då de bjuder på kaffe och
whisky i stationshuset. På övervåningen kan vi således ta igen oss en smula och återfå energin i form av gamla lunchmackor och spetsat kaffe.
När vi fått tillbaks värmen inser vi att vi faktiskt kan ta tåget till Narvik, äta en Pizza på Pepes, och sedan återvända till Abisko med
kvällståget. Sagt och gjort. Det var supergott med pizza (och litervis med Cola), skönt att återfå energin och slutligen skönt att få
krypa i säng "hemma" i Abisko efter en minst sagt händelserik dag.
Gaercecorru, 8:e april 2009. Låktatjåkka, Norrbotten, Sverige.
Låktatjåkka station (500m) - Gaercecorrus rygg (1285m)
Dagen börjar med samma strålande väder som gårdagen bjöd på. Men när vi kliver av tåget i Låkta så börjar det blåsa en aning. Vinden
är ganska byig men emellanåt är det riktigt varmt och skönt i vårsolen. Vi börjar med att följa vinterleden upp från stationen till
den dalgång som leder upp till Låktatjåkkastugan. Strax viker vi av västerut och påbörjar klättringen upp på Kärketjårros markanta rygg.
Det är lätt terräng att gå i, men omgivningarna är fantastiska. Vinden börjar tillta och emellanåt är det riktigt blåsigt - dessutom
drar vinden rakt emot oss in över bergsryggen. Turen går vidare söderut längsmed den flacka ryggen och det känns ganska långt i den
tilltagande motvinden. Till slut ledsnar vi på blåsten och bestämmer oss för att vända på 1285 meters höjd. Vi har då förtoppen (1388m)
framför ögonen. Åket tillbaks blir en ren njutning, speciellt osthanget (som vanligt) bjuder på mjuk fin pudersnö. Nere i dalgången värmer
solen ordentligt men vi åker ända ner till Låktatjåkka station för att äta lunch i skydd av stationsbyggnaden. Här nästan somnar vi, innan
vi inser att det är dags att börja lifta för att komma tillbaks till Abisko.
Gohpascorru, 7:e april 2009. Björkliden, Norrbotten, Sverige.
Björkliden (420m) - Kittelliften (930m) - Gohpascorru (1304m) - Gohpasvaggi (750m) - Panorama Café (900m) - Abisko (400m)
När grabbarna går upp på Vassi, passar Karin, tjejerna och Mats på att göra njutarturen Kåppastjårro. Väder och vind kan inte bjuda
upp bättre än så här och turen blir mycket lyckad. Snön är dessutom fin (som sig bör) på Kåppas ostsida. När åket är avklarat är alla
sugna på mer och hela sällskapet väljer att fortsätta den trevliga varianten via Panorama Café. Klättringen upp till
sadeln mellan Slåtta och Noulja är enkel och en välförtjänt lunch inmundigas i Caféet. Därefter bjuds sällskapet på ett kanonåk i den
kalla snön borta i Långsvängen. En njutartur från början till slut.
Vassecohkka, 7:e april 2009. Vassijaure, Norrbotten, Sverige.
Vassijaure (517m) - Vassecohkka Nordtoppen(1361m)
Årets Abiskovecka inleds med fantastiskt väder och superfin pudersnö. De inledande dagarna kör vi upp Nouljas alla branta åklinjer och
njuter i fulla drag. När det vankas topptur är ju Vassi ett klassiskt val. I år är vi dessutom hela 15 pers, uppdelade i mindre '
topptursgrupper, vilket gör att Nikals och Karin delvis får agera guider under veckan. Det är kul i sånt här väder! Turen blir storslagen
och åkningen likaså. Vi (Niklas, Gurra, Anders och Axel) satsar på Nordtoppen, mycket för att ha gott om tid då någon klåpare på SJ bestämt att eftermiddagståget inte ska stanna i
Vassijaure. Vi måste således staka oss ända till Katterjåkk för att sedan lifta med liften och glida ner till Riksgränsen. Det går bra
att glida i skoterspåren (ibland gillar även vi skotrar) ut till Katterjåkk och den supersnälla liftkortstjejen låter oss åka upp med
liften så att vi kan ta apelsinklyftan ner till gränsen. Där blir det en liten öl i solen på Café Lappis innan tåget tar oss hem till
Abisko. Veckan har börjat på allvar.
Åreskutan, 15:e mars 2009. Åre, Jämtland, Sverige.
Kabinbanans topp (~1300m) - Åreskutan (1420m)
När våren precis anlänt till Stockholm (i alla fall temperaturmässigt) så beger vi oss till Åre i fyra dagar. Åre har så här långt
haft en mycket bra säsong och vi lyckas pricka en perfekt långhelg som bjuder på mycket sol och superfin snö. Inför helgen ser prognoserna
inte så bra ut, men på torsdag morgon kliver vi av tåget i strålande sol och ett fantastiskt vinterlandskap. Åre visar sig från sin bästa
sida. Och som grädde på moset så kommer det 10 - 15 cm nysnö på fredag kväll. Lördag och söndag spenderas således i off-pisten med strålande
förhållanden. Vi börjar med att köra från Tusenmetersliften till Svartberget ner i västra ravinen. Det är brant och riktigt bra åkning.
När det börjar bli uppkört tar vi oss bort till östra ravinen, där solen gjort sitt och omvandlat nysnön till bästa firn. Dagen avslutas
med obligatorisk after ski i Åre by. Sista dagen bjuder på, om möjligt, ännu bättre väder. Trots förkylningar orkar vi gå upp på Åreskutan.
Det är mycket lång kö till den dyra skotertolken. På toppen blir det kaffe och choklad och sen bär det ut för baksidans härliga hang. Här
är snön fortfarande jättefin och det är bara att njuta i fulla drag hela vägen ner till Tott. Denna härliga långhelg avslutas med en smarrig
lunch på Hummelgården innan vi snörvlande sätter oss på tåget tillbaks till Stockholm.
Hauser Älpele, 31:a december 2008. Lech, Arlberg, Österrike.
Lech (1444m) - Wörtersattel (~2250m) - Männli (2312m) - Steeg (1122m) - Warth (1494m) - Lech
På nyårsafton kör vi till Lech och parkerar vid Schlosskopfbahn. Idag är det dags för en riktig rundtur kring Wöster Horn.
Vi spänner på hudar och skidor på parkeringen och följer ett bra lagt spår upp till Wöster Sattel utan större problem.
Därefter blir det lite mer nervöst när vi i helt ospårad terräng navigerar upp under Hoher Rappenspitze mot den enorma stenformationen "Männli".
Väl uppe på kammen blickar vi ut över ett makalöst osthang som är helt orört, en bit ner ser man alpalmen Hauser Älpele.
Insteget är brant och tyvärr visar sig snön vara ganska kass, så vi får kämpa lite för att komma ner. Längst ner blir snön dessutom väldigt blöt och
vi kryssar fram mellan enorma grundlavinkäglor som rasat några veckor tidigare. Någon större fara för oss är det dock inte. Nere i Bockbachtal hittar vi
snabbt en sommarväg som vi först får gå en bit längsmed, men strax går det utför och vi tar oss ner till Bundesstrasse vid Steeg i Lechtal tio minuter
innan den beställda taxin hämtar upp oss. Taxin går till Warth, där vi köper ett Tourenkarte och tar oss den enkla vägen, Bürstegg, tillbaks till Lech
där bilen väntar.
Lobspitze, 30:e december 2008. Dalaas, Klostertal, Österrike.
Sonnenkopf (963m) - Ob. Wassenstubenalpele (1734m) - Hochburstscha (~2400m) - Silbertal (Kristbergbahn) (889m) - Dalaas (916m)
En genusstour för trötta ben. Efter en dags vila känner vi oss redo för lite äventyr am Arlberg. Vi styr kosan mot Sonnekopf och Lobspitze som ska vara
en av områdets mest lönande och kanske bästa turer. Från liften får vi ett första fint åk i lätt snö ner till Ob. Wassenstubenalpele där vi lägger på
hudarna. Det tar oss bara 1h och 20min att runda Hochbustscha och komma upp på sadeln under den imponerande Lobspitze. Här har vi en fantastisk blick
över Silbertal och Montafon. Åket som väntar ser mycket inbjudande ut och visar sig dessutom härbärgera veckans bästa snö. I orörd superlätt puder svänger
vi ner mot Silbertal. Åkningen är så bra att vi inte vill stanna över huvud taget och när vi kommer ner vill man bara gå upp igen så fort som möjligt.
Men för oss väntar en härlig sommarväg genom fantastiska alpdalar där man åker förbi några almar, följer en bäck med fina isformationer. Väl ute i Silbertal
tar vi Kristbergbahn upp till Kristberg och intar den "berömda" Kaiserschmarrn där. Det är några plusgrader i solen och vi konstaterar att livet nog inte blir
bättre än så här. Dessutom kan vi beundra vårt åk från solterassen! När vi är mätta och belåtna tar vi en kort släplift upp till nästa sommarväg som leder
oss ner till Dalaas där vi tar bussen tillbaks till Sonnenkopf.
Rosslaufspitze, 27:e december 2008. Innerst, Inntal, Österrike.
Innerst (1283m) - Fiderrissalm (1742m) - Rosslaufspitze (2248m) - Untere Nurpensalm (1795m) - Innerst
När vi ska planera årets fjärde tur, gör vi det med trötta ben. Det får därför bli en tur som beskrivs som Gemütlich i Staffans turbok. Det visar sig bli ännu en
lyckträff. När vi parkerar bilen i Innerst befinner vi oss precis i överkanten av den Hochnebel som ligger över hela Inntal. Vi vandrar genom ett fantastiskt
vinterlandskap genom tät barrskog och det dröjer inte länge föränn vi möts av solens värmande strålar. Uppe vid Fiderrissalm blickar vi tillbaks på ett
grått fluffigt golv ur vilket vita alptoppar sticker upp. Här blir det chockladpaus innan vi följer spåret upp genom den allt mer glesnande granskogen.
När vi kommer upp ovanför trädgränsen har det blivit dags för lunch och vi gräver ner oss i en snödriva i gott skydd för den lilla vind som är. Efter
julmackorna och varma koppen har vi en lätt bit kvar upp till Rosslaufspitze. Här väntar ett fantastiskt inbjudande nordvästhang som också visar sig ha den
hittills bästa snön denna vecka. Med blick över Gilferts fantastiska sydhäng kastar vi oss ut för ett hang som är härligt kuperat utan farliga stup där man kan stå
på ända tills mjölksyran pumpar i benen. Trötta och mycket nöjda kommer vi ner till Utere Nurpensalm där en sommarväg väntar för tillbakatransport till
Innerst. Dagen avslutas med ein kleines Bier, vilket fullbordar en fin dag på berget. Återigen säsongens bästa tur!
Lampsenspitze, 26:e december 2008. Praxmar, Sellrain, Österrike.
Praxmar (1690m) - Lampsenspitz (2876m)
Efter en dags vila återvänder vi till Sellraintal, men svänger denna gången av mot Praxmar. Här väntar en riktigt lång och populär tur. Vi är ju
knappast ensamma på berget denna fantastiska vinterdag. I Praxmar är det dock -15 grader och samtliga fingrar och tår är väldigt kalla (speciellt Karins).
Trots ett brant spår och att vi snart kommer upp i solens sken, tar det lång tid innan vi tinar upp. Det känns lite som ett folknöje med alla skidbestigare
i hanget. Efter några timmars klättrande tar vi en välbehövlig lunchpaus med julskinka på vörtbröd, inte illa! Stärkta av lunchen fortsätter vi upp mot toppen,
som vi når efter att ha tagit av oss skidorna och gått upp de sista 100 höjdmetrarna. En fantastisk utsikt väntar och det känns ju alltid bra med lite
Gipfelglück! Med så mycket folk på berget förväntar vi oss inte någor superåk tillbaks, men till vår stora förvåning och belåtenhet så är den bästa linjen
fortfarande ledig. Så vi susar ner i pjäxdjupt ospårat puder och släpper väl ur oss en och annan joddelton på väg nerför berget. När vi kommer ner till
Praxmar igen märker vi att kylan inte släppt taget om dalen. Vi skyndar oss in i bilen och kostaterar att vi har säsongens hittils bästa tur i benen.
Kreuzjoch, 24:e december 2008. Kühtai, Sellrain, Österrike.
Lawinengallerie Kühtai (1960m) - Kreuzjoch (2556m)
På självaste julafton tar vi bilen till Kühtai. Väl uppe vid parkeringsplaten konstaterar vi att dagen kommer att bli superfin. Det är kallt, men himmlen är klarblå
och vi får ett fint spår att följa längsmed Klammbach. Strax kommer vi upp i solen och jackor och fleecetröjor åker av. Vi njuter av vädret och
den vackra alpdalen. Det går såpass lätt uppför att vi inte stannar för lunch utan tar oss an det sista hanget upp mot Kreutsjoch innan vi vänder näsorna
mot solen och gräver en skön snösoffa. Väl där ångrar vi att vi inte bar med oss den lilla plastjulgranen som Staffan köpte på rea på M-Preis. Fikat smakar dock
mycket bra och snart får vi njuta av oväntat lättåkt snö, nästan hela vägen ner till bilen. Klockan är bara halv två och hade vi varit i Sverige hade vi nästan
hunnit hem till Kalle Anka. Nu får vi i stället njuta av vårat något förtyskade julbord hemma hos Staffan. Det smakar utmärkt efter en dag på fjället och julskinkan kommer
göra sig bra på kommande matsäcksmackor.
Marchkopf, 23:e december 2008. Hochfügen, Zillertal, Österrike.
Hochfügen (1474m) - Pfundsalm Niederleger (1640m) - Viertelalm Hochleger (2022m) - strax under Marchkopf (~2350m)
Premiärturen för säsongen. I våran fina hyrbil, en Fiat Punto Grande, kör vi tillsammans med Staffan till Hochfügen i Zillertal för att ta oss an Marchkopf.
Det är väldigt mulet på vägen upp med Skidbussen från Spieljochbahn och vi befarar att vi kanske ska behöva avbryta turen pga dåligt väder. Men väl uppe
i Hochfügen har vi höga tunna moln mellan oss och solen och vi spänner på hudarna och börjar traska uppåt. Vid Pfudsalm Niederleger viker vi av österut uppför
fina hang i alldeles för brant lagda spår. Vi får flera gånger avvika och spåra själva... Uppe vid Viertelalm Hochleger går den halvblöta skarsnön över i
mer lättforserad pudersnö och vi passar på att ta lunch. Då blir vi omsprunga av ett par som också är påväg till Marchkopf, skönt för då slipper vi spåra
sista biten! I övrigt är det nästan tomt på berget. Första biten efter lunch blir riktigt jobbig så vi måste upp längs en brant rygg. Därefter flackar terrängen
ut, men vi har blivit så pass trötta att vi vänder vid Seewand på ca 2400m. Utförsåkningen blir oväntat bra, i alla fall översta biten som bjuder på lätt
vindpackad pudersnö. Ner vid ca 2000m blir det dock riktigt svåråkt med blötsnö och skare. Inget som skidovana ben längtar efter och svängarna blir inte så vackra...
Men när vi är tillbaks i Hochfügen är vi ändå glada och nöjda. En fin tur på en dag som lika gärna hade kunnat sluta inomhus.
