Skaar.se

Skidturer 12/13

Verbier 8 - 12 februari 2013. Verbier, Valais, Schweiz.

Frågan har ställts många gånger: Hur kom ni på idén att åka till Marocko och åka skidor? Svaret är inte helt självklart, men ändå ganska enkelt: För att vi kan!
Det ska dock sägas att Afrika och skidåkning känns ganska avlägset när man befinner sig mitt i stekiga pudermeckat Verbier. Vi (Niklas, brorsorna och Shervin) har 5 dagar i Värpan och om man ska klaga på något så var det lite kallt. Utöver det får man nog säga att det var mer eller mindre legendariskt bra. Terrängen imponerar som mycket varierande och pudret är allt ifrån pjäxdjup till midjedjup. En av dagarna behöver man ingen lunch, snön mättar ganska bra ändå. Övriga dagar vill man inte ta lunch. Det är helt enkelt alldeles för bra för att vara sant och när vi lyckats skida igenom hela området och åkt ospårat (eller väldigt glest spårat) i 5 dagar tar vi oss trötta tillbaks till Geneve för hemresa... Eller vänta... Nä just det, nästa anhalt Marocko...

Marrakech 13 februari 2013. Marrakech, Marrakech-Tensift-Al Haouz, Marocko.
Marrakech (450m) - Imlil (1740m)

Kontrasten är total. Vi är ensamma om att checka in skidutrustning. Golfare, surfare och andra resenärer tittar funderande och lite nyfiket på oss. Några kommer fram och undrar vad det är frågan om. På flyget laddar vi upp med guideböcker på franska (Niklas tittar på bilderna) och ser snö först när vi flyger över Sierra Nevada. Under inflygningen till Marrakech ser vi berg, men ingen snö. Farhågan verkar ha besannats och snötillgången är näst intill obefintlig.
Nere på fast mark är det 20 grader varmt och sällskapets (Niklas, Nisse och PB) första uppgift är att få tag på en Taxi. Det är 2 timmars bilresa till Imlil där vi ska sova första natten. Det kostar oss 800 Dirham. Troligen ett mindre rån, men vi är ju lättlurade skandinaver så vi tackar ja. Taxichauffören är hjälpsam (vad annars om man dragit in ett par månadslöner på en körning) och hjälper oss att köpa bensin till köket och bli lurade av några halsbandsförsäljare. Bra start helt klart.
Bilen vi åker i är en Mercedes 240 D från 1981 som har gått drygt 1 000 000 km. Hundra tusen mil! Den tar oss hur tryggt som helst upp till Imlil och väl där hänger vi naivt på nästa snubbe. Han, Lahsen, visar sig dock vara en första lyckträff och hjälper oss med både det ena och det andra. Först skjutsar han oss upp till ett pass så att vi själva kan se att vår första tur håller snö de översta 150 metrarna. Nu börjar det sjunka in att skidupplevelsen nog inte kommer att hamna i första hand.
Lahsen är en riktigt vänlig själ som fixar mat och husrum åt oss. Han bokar in sin brors mulor inför morgondagens klättring till Refuge Toubkal och tipsar oss om vad som är åkbart i området. Imlil som sådan är en ganska mysig liten ort som består att flera sammanväxta bergsbyar. Atmosfären är härlig, men lite för ofta lyser turistkommersen igenom - Imlil är en mycket populär startpunkt för vandringar och bestigningar av norra Afrikas högsta berg - J'bel Toubkal.

Refuge Toubkal, 14 februari 2013. Toubkal, Al Haouz, Marrakech-Tensift-Al Haouz, Marocko.
Imlil (1740m) - Refuge Toubkal (3207m)

Vi vaknar tidigt på morgonen till böneutropen från den närmsta moskén. Efter en enkel men närande frukost lastar vi på all vår utrustning på mulorna och börjar den 4,5 timmar långa vandringen upp mot Refuge Toubkal. Det är en vandring på 1500 höjdmetrar och 12,3 km. Enligt google maps tar det 17 minuter att köra.
Det har varit högtryck i området i tre månader och senast det regnade (eller snöade) var någon gång i November. En ljummen svag vind möter oss på vägen upp. Känslan av sommarvandring är påtaglig, det enda som påminner om vinter är våra skidor som är lastade på mulorna. Bergen är spektakulära, spetsiga och branta. Vandringen i Atlasbergen är fantastisk på många sätt. Lokalbefolkningen, Berberna, är mycket vänliga och tillmötesgående. Men den stora vita stenen i Sidi Chamharouch får vi inte gå för nära. Stenen sägs vara helande, hit färdas många Marockaner när de behöver frid och ro för återhämtning. Mitt i det fridfulla finns såklart personer som försöker sälja allsköns skräp, halsband och stenar till oss. Vi nöjer oss med ett glas nypressad apelsinjos och går vidare.
När vi kommer upp till Refuge Toubkal kan vi konstatera att det totalt finns tre till fyra linjer att åka och börjar redan fundera på om vi har någon plan B. Inget av alternativen har med skidåkning att göra... Vi spånar kring ökenvandring i Sahara, storstadspuls i Marrakech, eller sol och bad vi kusten. Men det står turskidor utanför byggnaden och rätt vad det är sitter vi och snackar med en Chris Ericsson som bor mitt i Atlasbergen i en lite by som heter Zaouiat Ahansal. Chris är här just idag med sin kompis Pete, som är guide på Mt. Everest. Förutom en massa intressanta saker om Everest berättar de att det i massivet som heter M'Goun finns betydligt mer snö än här och massor med åkbara linjer. Så efter en mycket trevlig kväll i trevlig sällskap har vi funnit vår plan B. Och den innehåller skidåkning!
Nu visar sig den Marockanska vänligheten från sin bästa sida och vi får hjälp att fixa både återfärden till Imlil, hyrbil och annat vi behöver för att näst intill omedelbart lämna denna snöfria plats.

Brèche des clochetons, 15 februari 2013. Toubkal, Al Haouz, Marrakech-Tensift-Al Haouz, Marocko.
Refuge Toubkal (3207m) - Brèche des clochetons (3920m) - Refuge Toubkal (3207m) - Imlil (1740m) - Marrakech (450m) - Azilal (1360m)

Snö! Äntligen snö under skidorna! Vi vaknar tidigt på morgonen och dagen utlovar strålande väder. Vi kan ju nu inte lämna norra Afrikas högsta massiv utan en enda topptur, vi bestämmer oss för att angripa Brèche des clochetons som fortfarande håller en homogent snötäcke. Rännan börjar precis utanför tröskeln på Refuget och går rakt upp till en sadel, rännan är exponerad mot nordost vilket är gynnsamt. Lutningen är mellan 35 - 50 grader så vi sätter skidorna på ryggen och går upp med stegjärn på fötterna. Senare på dagen ska vi tillbaks ner till Refuget, mulorna kommer kl 13 för återfärd till Imlil och hyrbilskillen hämtar oss kl 18 i Imlil för färd till Marrakech. Det blir en lång dag.
Det går relativt fort uppför. Snön är mestadels hårt packad men också fortfarande kall. På sina ställen är det mjukt och riktigt jobbigt att gå, men vi jobbar på i motlutet som alltså ibland närmar sig 50 grader. De sista 200 höjdmetrarna blir det riktigt jobbigt och syrgastuber kändes helt plötsligt lockande... PB halkar efter vilket inte hör till vanligheterna. När vi kommer upp i sadeln är vi trötta men ändå nöjda. Det är en makalös utsikt och vi har ett riktigt fint åk framför oss.
Snabbt kan vi konstatera att vi inte kan nå toppen då det är lite för avancerad klättring och att vi i så fall skulle ha haft rep med oss. Så vi sätter på oss skidorna och vänder dem neråt i fallinjen. Åkningen är riktigt bra. Hårt och förutsägbart. Men vi njuter nog egentligen mest av att vi faktiskt är i Afrika och åker skidor. Och att vi åker skidor trots att vi inte ser snö någon annan stans än under fötterna. Det är magiskt på något märkligt vis. Andningen är fortsatt jobbig, men en bit ner kan vi släppa på ordentligt och ta ut svängarna. Det är riktigt härligt. Sista biten ner till Refuget är det stenar och lera. Vi kastar i oss lunchen, lastar på all utrustning på mulorna igen och går ner till Imlil.
I Imlil lyckas Lahsen möta upp oss (nu börjar han bli lite påflugen). I väntan på hyrbilskillen visar han oss en bra mattaffär och Niklas köper en matta. Vi lämnar sedan Imlil i vår fina hyrbil (Dacia Logan) på väg mot en helt annan plats än vad vi tänkt från början. Kontrasternas resa har bara börjat.

Azourki (västra toppen), 16 februari 2013. Azourki, Tadla-Azilal, Marocko.
Azilal (1360m) - Aït M'hamed (~1680m) - Azourki bilvägen (~2707m) - Azourki väst (3629m) - Tältplatsen (2811m)

Mitt i natten kommer vi fram till Azilal en by på Marockanska höglandet. Vi tar in på första bästa hotell och sover en stund. Morgonen efter promenerar vi runt på stan och insuper atmosfären av Marockansk glesbygd. Vi hittar en uteservering som erbjuder avokadomilkshake och utsikt över berg - med snö! Suget efter skidåkning drar oss till bilen och vi kör vidare.
Precis när vi mentalt börjat knäppa pjäxorna kör vi igenom en bergsby (Aït M'hamed) där det pågår lördagsmarknad för fullt. Höbalar, getter, tekannor, kryddor, frukt, kött, inälvor, plastkärl, ja allt går att köpa här. Vi ställer bilen - med skidor på taket - mitt i vimlet och tar än en gång in Marockansk glesbygd. Tanken på skidåkning är nästan bortblåst. Vi får med oss en tekanna, att koka lokalbrygden Berber Whisky i, färska ägg, apelsiner, bananer och tomater.
Sista timmen går uppför snirklande bergsvägar och snart parkerar vi vid Azourki. Ett berg som erbjuder 1000 fallhöjdsmeter och många fina linjer. Solen gassar nästan rakt uppifrån och vi plockar fram skidprylarna så snabbt vi kan. Snart har vi snö under skidorna och påbörjar första turen uppför. Vi följer ett gammalt spår, det enda andra spåret på berget. Helt ensamma tar vi oss uppför, i ganska högt tempo. Snön är omväxlande kall (men gammal) och smält av solen. De sista 200 höjdmetrarna blir påtagligt jobbigare, men strax når vi den västra toppen och kan nöjda inta toppromen - med utsikt över en snötäckt bergskedja i söder och milsvidd öken i norr.
Åkningen är fantastisk. Den gamla kalla snön är mjuk och sockrig, den varma snön är härligt sorbeaktig. Vi tar ut svängarna och håller hög fart ända ner till parkeringen. Sen får vi lite bråttom. Klockan är sex och solen går snart ner. Vi tar oss upp på en ås på andra sidan vägen och slår upp tältet i skymningen. En tältplats på 2800 m, där vi ser våra spår på berget och öknen åt andra hållet. Solnedgången är en sprakande färgupplevelse och snart visar sig en oändlig stjärnhimmel. PB väljer att sova ute hela natten.

Azourki, 17 februari 2013. Azourki, Tadla-Azilal, Marocko.
Azourki bilvägen (2707m) - Azourki (3671m)

Det är en kall natt, vi sover gott på snön, men vaknar innan solen går upp. Gryningen är otroligt vacker och vi blickar upp mot berget som lyser mot oss. Vi bestämmer oss för att satsa på östra toppen, som är något högre. Efter en frukost, med nykokta färska ägg och gröt, angriper vi berget från en annan vinkel. Vi lämnar snart våra spår från gårdagen och gör en loop österut. En bit upp tar vi lunchpaus, men den blir kort och vi fortsätter vidare. En bit av östra ryggen är barblåst och vi går till fots i ca 30 minuter innan vi får ta på skidorna igen. Det är väldigt lättgången terräng på berget och det enda som egentligen bromsar oss är höjden som blir allt mer påtaglig för varje steg. Rejält trötta närmar vi oss toppen som mest liknar en ås från vårt håll. Södra sidan är betydligt brantare och mer dramatisk. Vi ser över till västra toppen och rekar en finfin ränna från den - morgondagens projekt.
När vi släpper iväg skidorna har det mulnat på och det är lite flatljus. Men snön är förutsägbar och bitvis fin. Vi tar oss ner via en smal ränna som mynnar ut i stora fina snöfält. Tillbaks vid lunchstenen tar vi ett kort break och sen bestämmer vi oss för att köra en extra runda. Vi går upp ca 200 höjdmetrar och får några riktigt fina svängar i kall sockrig snö.
Vi packar ner lunchgrejerna som legat kvar vid stenen och surfar ner i stora svängar tillbaks till bilen. Klockan är mycket och i solnedgången äter vi middag och filosoferar kring universums mysterier samtidigt som stjärnhimlen träder fram. Vi noterar att vi är helt ensamma ute i Marockanska öknen och åker skidor. Vi har sett 2-3 bilar köra förbi på vägen. Det är allt. Inga djur eller andra människor.

Azourki (västra toppen), 18 februari 2013. Azourki, Tadla-Azilal, Marocko.
Azourki bilvägen (~2707m) - Azourki väst (3629m)

På 2800 meters höjd är det lite jobbigt med återhämtningen. Men det känns ändå inte jobbigt att gå upp ur tältet och låta verkligheten komma ikapp en. Det är fortsatt kallt på nätterna och gårdagens begynnande slöjmoln gör att solen inte riktigt värmer trots att den gått upp över bergskammen. Idag har vi ett projekt att ta hand om och vi tar samma väg upp som för två dagar sedan. Klättringen går fortsatt bra och vi håller ett mycket högt tempo trots 3 tuffa skiddagar i benen. Väl upp på toppen rekar vi insteget till rännan en stund, men konstaterar snart att det är riktigt fint. 30-35 grader, 5-10 meter brett och härligt ihållande lutning. Nisse och PB börjar och tyvärr är åkningen lite mer ansträngande dag 4 - det blir många pauser på vägen ner. Niklas är lite piggare, och tar ut åkningen rejält.
Här råkar tyvärr PB ut för resans tråkighet när han under ett ögonblicks ouppmärksamhet tappar kameran ur fickan. Fotoapparaten glider nedför rännan och försvinner snart ur sikte. Vi gör ett utsiktslöst försök att hitta den och misslyckas såklart. Trist. Trots fadäsen njuter vi av åkningen ner till lunchsten nr 2. Här har vi ställt lunchpackningar och vi kokar snabbt upp vatten till vår frystorkade mat. Det är kallt och vi äter under tystnad.
Även idag väljer vi en andra runda, men nu tar vi oss upp på en av de västra förtopparna och får ca 400 fallhöjdsmetrar finfin åkning rakt ner till bilvägen. Här är snön riktigt bra, men snötäcket är tunnt och det lurar stenar lite varstans. Vi lyckas undvika alla stenar utom en, men den orsakar ingen skada. Vi nyper oss i armen och undrar om man får ha det så här bra. Åkningen är bra, mycket bättre än förväntat, och omgivningen är svår att sätta ord på. Det är så annorlunda och kontrastrikt. Och avskilt.
Men så dyker resans kanske största kontrast upp. En modern skåpbil, målad som glassbilen stannar vid vår bil när vi håller på att packa ihop för dagen. Det visar sig vara en snubbe som tillverkar och säljer muffins till affärer. Vi får några smakprov och lyckas dessutom köpa 3 lådor med diverse kakor och andra bakverk. Inte för att vi egentligen ville ha dem, men kan man verkligen avstå från köp i ett sådant läge? Tveksamt. Vi proppar oss fulla med sötsakerna och skrattar åt ännu en märklig story att notera i dagboken.

Marrakech 19-20 februari 2013. Marrakech, Marrakech-Tensift-Al Haouz, Marocko.
Tältplatsen (2811m) - Azilal (1360m) - Marrakech (450m)

Enligt planen ville vi få ihop 5 skiddagar i Marocko och vi är nära att lyckas. Dock sätter tät dimma och begynnande snöfall stopp för våra planer sista dagen. Det hade gått, men samtidigt ville vi passa på att ta pulsen på Marrakech och beslutade därför att köra tillbaks mot civilisationen. Vi passerar byarna i omvänd ordning. Äter en Tahine gjord på getkött i Azilal, strax efter att en enorm hagelstorm drabbat staden. Vi hade nästan kunnat ta fram skidorna igen... Resten av dagen spöregnar det och en och annan linje i bergen blev säkert åkbar igen (dock inte särskilt många).
Innan vi lämnar ifrån oss bilen i Marrakech hinner PB med att åka på en fortkörningsbot och vi får lite närkontakt med den Marockanska polisen. Sedan kastar vi oss ut i Marrakechs storstadsmyller och råkar snabbt ut för inkastare och andra märkliga saker. Vi blir guidade till en väldigt lokal barberare där vi rakar oss. Vi köper lite argan oil, kryddor och dricker lite mer Berber Whisky (det är grönt te med mynta och massor av socker). Därefter tar vi in på en Hamam och skrubbar bort stora delar av huden. Skönt!
Sent på kvällen hamnar vi i Medinan och äter Marockanska smårätter på det stora torget. Det är en totalupplevelse som saknar motstycke och vi vill bara ha mer av allt konstigt som händer hela tiden. Efter en mycket god natts sömn beger vi oss ut i Medinan på riktigt och går helt vilse bland alla gränder och små butiker med allsköns prylar. Nisse köper en ny tekanna eftersom den gamla har spruckit. Niklas blir totalt lurad när han köper ett leksakshalsband för motsvarande 250 kr. Men det spelar liksom ingen roll. Vi låter saker bara hända och glider liksom med, precis om vi har gjort hela resan.
Tack var turistskyltarna hittar vi så småningom tillbaks till hotellet där taxin till flygplatsen väntar. Strax sitter vi på planet och försöker summera vad som egentligen hänt. Ingenting blev som vi hade tänkt, och tur var väl det. För allting blev presis så galet och annorlunda som man bara vågar drömma om. Och så frågar vi oss om vi kommer åka tillbaks. Men hur ska vi kunna trumfa det här? Det går liksom inte och vi och vi konstaterar att just de oväntade kontrasterna är det som gjort den här resan så minnesvärd - och snudd på omöjligt att uppleva på nytt.